Lördag v 23 (22+2)

publicerat i Allmänt;

Jag har så svårt att bara "vara", jag känner att jag blivit typ besatt av vår graviditet. Det är allt jag har på huvudet.
Det har inte precis blivit bättre av att jag är sjukskriven och att jag haft för ont för att typ göra någonting på 2 veckor.
Känns som om allt jag har på hjärnan är min mage, vår bebis, förlossningar och barnsaker. Jag är så jävla ointressant att vara eller prata med nu, jag har inget annat att bidra med, ingenting händer i mitt liv annat än det jag funderar på här hemma.

Och jag är ledsen över att jag är så ointressant (för alla runt om kring mig), detta är liksom inte lika stort för någon annan än för mig (känns det som) jag är varje dag så jävla chockad över att jag har en mage, en mage som jag ibland känner att den är typ som innan graviditeten och i nästa sekund ser jag ju att det är ju sjukt stor skillnad, det har hänt enorma grejer med magen på bara en vecka, och jag klappar och tar och tittar mig i spegeln, tar kort, går extra varv förbi speglar, älskar att ha tajta kläder på mig m.m

Jag har liksom svårt att ta in och förstå att allt verkligen händer, verkligen händer mig, och oss. Att det faktiskt är på riktigt det händer, det växer en människa i mig, en människa som om den skulle vilja komma ut nu, har ca 60-70 % chans att överleva. Ett barn. Vårt barn, det växer och för varje dag som går blir det mer och mer utvecklat för att klara av ett liv på utsidan hos oss. Och allt detta sker heltiden inuti mig och allt jag känner är lite duttar, knuffar och typ kullerbyttor inifrån magen. Inget annat konstigt alls.

Och jag har svårt att hänga med!
En del av mig längtar ihjäl mig och vill att de resterande 17 (?!?? Vart tog de andra 23 vägen?!???) veckorna springer förbi och går super fort! Jag vill komma till bf dag, är så nyfiken på förlossningen och vill ju ha vår bebis här hos oss, helst nu!
Å andra sidan, har det gått så snabbt att jag hinner inte med i huvudet, magen blir större snabbare än jag hinner med att tänka, känns som om jag upptäcker nya saker och känner nya rörelser varje dag nu (senaste 4 dagarna) och jag är livrädd att det ska gå så snabbt att plötsligt är man där i v 37-40 och så är man trött på en stor, klumpig, tung mage och vill bara att bebis kommer ut.
Så då "måste" man ju passa på att njuta av graviditeten nu, njuta av den fina gravidmage jag har, njuta av att känna kullerbyttor, fladder, duttar, sparkar och slag från bebis, innan det blir jobbigt.
Men veckorna flyger förbi, magen blir större och större och jag hänger inte med, snart är bebis här och då börjar utmaningen på riktigt, den vi kämpat för i så många år, och så hann jag inte tänka, njuta och leva i nuet för det gick för fort, för att man var så orolig att man inte vågade tänka att den här gången är på riktigt. Det fastnade och det kommer gå hela vägen.

Mycket dravel men det är så fantastiskt att det funkar och att det går och att jag, just jag, gör detta just nu. En bebis, vår bebis. Det är fortfarande helt fantastiskt och obeskrivligt! Magiskt!

Dravel och dravel... Mycket tankar och känslor! <3

Fredag

publicerat i Allmänt;

V 23 (22+1)

Jag är lite irriterad. Verkligen.
Jag har tidigare pratat om en tjej på mitt jobb, de är beräknade veckan innan oss.
Hon har varit medveten om våra försök nästan sen vi började. Och vi har även diskuterat möbler och vagn m.m som jag velat ha.
Nu när de börjar handla på sig inför sin bebis ankomst så har hon lagt fram att hon köpt, tänker köpa, har tittat på, de grejer och typ ifrågasatt om jag vet vilket mörke det är...
Ex " Vi har tittat på en buggaboovagn, har du sett dem? Vet du vilka de är? Har iaf beställt en sån. "

Fast jag för fler månader sen och flera ggr innan vi blev gravida visat bilder på just bugaboo, förklarat vad jag tyckte var bra med dom och så, detta gäller typ massa saker. Vagn, spjälsäng m.m

Men jag tänkte att det gör inte så mycket, jag tycker själv vi "valt" bra saker och varför skulle inte andra göra samma val? Inte så att våra barnrum ska vara på samma ställe ;) det jag varit irriterad på är att hon låtsas att hon inte hört eller fått tips från mig.

Sen blev jag sjukskriven och då mailade vi en del (jag tycker ju ändå om henne, vi jobbar tajt och vi ska ha barn samtidigt) och då började frågorna komma om hur det kändes med foglossning, vad jag sagt till läkaren m.m
Hon hade varit hos sin allmänläkare för att hon hade problem med gallan (efter en gastric bypass) och då fått en veckas sjukskrivning för att bli bra i magen, och hon passade på att fråga om de kunde sjukskriva henne för ryggen också. Vilket allmänläkare absolut inte ville, då det var alldeles förtidigt (?!?!?) hon ringde bm veckan efter och försökte dagen innan än en gång förgöra mig på vad jag sagt till läkaren och hur jag kände.
Hon fick igenom en heltidsjukskrivning
i 4 veckor. Under de första två veckorna har hon, varit på stan flera ggr, varit på Ikea, köpcentret, tagit några varv i saluhallen, varit på utflykter med familjen, åkt till andra städer och konkat hem barnmöbler m.m

Och då blir jag lite irriterad, själv har jag knappt kunnat ta mig ur soffan på hela veckan, och benet viker sig och jag vet ju att vi kommer bli jämförda på jobbet.
Och jag känner att de inte kommer ta mig på allvar pga att hon gör så himla mycket och har ändå samma typ av sjukskrivning som jag.
Och visst jag förstår, min läkare och sjukgymnast säger ju åt mig att göra saker jag också för att vara social och inte tappa det och riskera att bli deprimerad, men det är ju svårt, jag vet ju inte från dag till dag om jag klarar av att gå till bussen för att ta mig någonstans, än mindre köra bil om benet plötsligt ger sig, och om jag tar mig i väg, kan jag klara av att ta mig hem?


Gnäll och gnäll,

Torsdag v 23 (22+0)

publicerat i Allmänt;

Ny bebis-vecka. Välkommen v 23.

Denna vecka har inte varit den roligaste :/
Sjukgymnasten i måndags och kände mig lite bättre. Ska dit två ggr i veckan, och idag är det dags igen.

Jag älskar verkligen att vara hemma.
Älskar vårat hus, massor att göra Dick men det tar sig för varje dag. J sover hemma denna vecka och ingen är lyckligare än jag! <3

Har försökt ta de ganska lugnt. Så i tisdags tog jag och kryckorna en promenad på ca 1.5 km till en vän som bor framme på "stan" byn. Lagom när jag kommit fram hugg det till två ggr inte så där jätte ont, men det kändes. Hade inte känt av något i ryggen eller höfterna än. Vi tog det lugnt, drack teve två timmar och pratade innan vi gick över torget för att äta lunch, ca 500 m. Åt lunch länge ca 1.5 timme och sedan skjutsade hon mig hem. Jag tyckte inte att det borde ha varit någon överansträngning, då sträckan inte varit lång, jag hade kryckorna och jag vilade massor.
Väl hemma vilade jag ca 2 timmar framför tvn innan J kom hem.
Han och lillebror höll på i trädgården och jag började med maten.
Slängde in en färsk kyckling i ugnen, pommes. Pulver sås och en sallad på gurka och tomat. Gick snabbt och skötte sig själv. Diskade av under tiden. Stod upp kanske allt som allt 40 min. Sen åt vi till idol, J gick och la sig, han skulle ju upp 4. Lillebror och jag tittade klart Maria Wern, och när jag sen skulle resa mig för att göra mig klar för sängen, ramlade jag tillbaka i soffan, benen vek sig, lillebror fick hjälpa mig upp och sen fick jag stödja mot väggar och möbler, till toaletten och vidare till sängen.
Vid varje vändning under natten högg det till frön höften, ner i höger ben, ber till höger häl. Höger höft upp till höger kind, och benet skakade varje gång jag gick upp för att gå på toaletten.

Kändes lite bättre igår, vi har en rätt hög säng och eftersom J är rätt stor har vi en hård madrass så han inte får ont i ryggen, det är kanon även mot min rygg, och det är mycket enklare att ta sig ur när den är lite högre.

Vilade stan hela dagen igår, bortsett att jag följde med lillebror ut till stugan för att låna gräsklipparen (vår är tydligen trasig) tog en dusch och sen körde lillebror mig till S&P och deras söta döttrar (vår guddotter) fikade med S, målade med Meja och mös med lilla Lykke som snart är 6 månader och skrattar åt allt <3 fick ned mig en hel kasse med neutrala bebiskläder, super fina, blev alldeles rörd.

J kom och hämtade mig, så ingen promenad på hela dagen. Han och lillebror fortsatte inträffandes och jag fixade mat.
Vi gick och la oss vid 22 och efter 1 vaknade jag av att jag var tvungen att gå på toaletten. Haltade mig upp, slog i vänster fot i en färgburk, lyfte vänsterfoten och höger ben gav vika och jag famlade i mörkret efter att få tag i något att hålla nig fast vid och stabilisera upp mig, hittade inget så föll mot marken, dundrade i med vänster sida först, axel, armbåge och knä tig smällen, hann vända upp magen i luften så den slog inte i någonstans. Blev liggandes för att känna efter, det var svårt att ta sig upp, öm på vänster sida, ont i ryggen, behövde stödja med vänster armen som tagit den stora smällen, lillebror vaknade av dunsen och kom och hjälpte mig upp. Hade nära till tårar av att jag inte klarade mig själv.

Fler toalett besök efter det men hittade väggar att stödja mot fram och tillbaka.
Är trött i ryggen idag. Öm på hela vänster sida, inga blåmärken än, vad jag sett. Och sen sticker och pirrar det till och från i höger ben. Blir liggandes i soffan med film hela dagen.
Ska till sjukgymnasten kl 15, ska försöka få lillebror att köra mig dit.

Mycket gnäll, men veckan har verkligen varit värdelös.

Å andra sidan har jag känt bebis rörelse på kvällarna efter middagen, det duttar massor, hårdare och hårdare. Tror snart man kan börja Känna på utsidan.
Katterna ligger gärna på magen och kommer och trampar på magen ilsket ger bebis mindre plats och efter ett tag svarar den på det och katterna kurrar än högre. De skapar ett band redan nu!

Åh så jag älskar att ha katterna hemma igen! <3