vntanlngtan.blogg.se

V 23 (22+1)

Jag är lite irriterad. Verkligen.
Jag har tidigare pratat om en tjej på mitt jobb, de är beräknade veckan innan oss.
Hon har varit medveten om våra försök nästan sen vi började. Och vi har även diskuterat möbler och vagn m.m som jag velat ha.
Nu när de börjar handla på sig inför sin bebis ankomst så har hon lagt fram att hon köpt, tänker köpa, har tittat på, de grejer och typ ifrågasatt om jag vet vilket mörke det är...
Ex " Vi har tittat på en buggaboovagn, har du sett dem? Vet du vilka de är? Har iaf beställt en sån. "

Fast jag för fler månader sen och flera ggr innan vi blev gravida visat bilder på just bugaboo, förklarat vad jag tyckte var bra med dom och så, detta gäller typ massa saker. Vagn, spjälsäng m.m

Men jag tänkte att det gör inte så mycket, jag tycker själv vi "valt" bra saker och varför skulle inte andra göra samma val? Inte så att våra barnrum ska vara på samma ställe ;) det jag varit irriterad på är att hon låtsas att hon inte hört eller fått tips från mig.

Sen blev jag sjukskriven och då mailade vi en del (jag tycker ju ändå om henne, vi jobbar tajt och vi ska ha barn samtidigt) och då började frågorna komma om hur det kändes med foglossning, vad jag sagt till läkaren m.m
Hon hade varit hos sin allmänläkare för att hon hade problem med gallan (efter en gastric bypass) och då fått en veckas sjukskrivning för att bli bra i magen, och hon passade på att fråga om de kunde sjukskriva henne för ryggen också. Vilket allmänläkare absolut inte ville, då det var alldeles förtidigt (?!?!?) hon ringde bm veckan efter och försökte dagen innan än en gång förgöra mig på vad jag sagt till läkaren och hur jag kände.
Hon fick igenom en heltidsjukskrivning
i 4 veckor. Under de första två veckorna har hon, varit på stan flera ggr, varit på Ikea, köpcentret, tagit några varv i saluhallen, varit på utflykter med familjen, åkt till andra städer och konkat hem barnmöbler m.m

Och då blir jag lite irriterad, själv har jag knappt kunnat ta mig ur soffan på hela veckan, och benet viker sig och jag vet ju att vi kommer bli jämförda på jobbet.
Och jag känner att de inte kommer ta mig på allvar pga att hon gör så himla mycket och har ändå samma typ av sjukskrivning som jag.
Och visst jag förstår, min läkare och sjukgymnast säger ju åt mig att göra saker jag också för att vara social och inte tappa det och riskera att bli deprimerad, men det är ju svårt, jag vet ju inte från dag till dag om jag klarar av att gå till bussen för att ta mig någonstans, än mindre köra bil om benet plötsligt ger sig, och om jag tar mig i väg, kan jag klara av att ta mig hem?


Gnäll och gnäll,