Nyårsafton

publicerat i Allmänt;
Tisdag 31/12 2013

Nu är detta år över, detta år har givit mig massor.

Vi fick vårt plus, vi har gått igenom en graviditet och även en förlossning. 

Vi har fått det finaste man i världen kan få. 
Jag kliver in i 2014 med öppna armar!
Detta är året vi blir klara med renoveringarna. 
Detta är året jag ska vara bara mamma.
Detta året ska vi följa Freya i all hennes utveckling... Och det ska bli helt underbart! 

Vi ska nog fira in nyår hemma, vi somnar nog innan tolvslaget och det blir inget super speciellt... 
Vi kanske ska äta något gott och ev lite efterrätt... 

Under dagen vet vi inte... Kanske ska ut en promenad med vagnen <3


Gott nytt år till er fina! 

2014 ska bli ett lyckligt år! <3

/S

Lycka

publicerat i Allmänt;
27/12 

Lycka är inte ett ord stort nog! 

Jag är då ledsen för er som fortfarande kämpar och jag håller mina tummar och tör för att 2014 är erat år! 

Jag vet ju själv hur det varit de jular vi gick igenom, försökande och hoppandes att nästa år är det vår tur!

Äntligen var det dags! Hon skulle inte varit här till jul, men jag är så glad att hon är här redan! <3

Att hon är frisk och välmående. 
Att hon är min, att J gjort detta möjligt för mig. 
Lycka är inte ett ord stort nog! 

Jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå att man kan känna så för någon som jag känner för henne. 

Oj vad känslor det väller ur mig! 

/S


Del 3 förlossning

publicerat i Allmänt;
Del två, latensfasen är den del av förlossningen jag tyckte var värst... 
Då hade jag mest ont, var mest trött och kände att jag hade minst kontroll över min kropp, latensfasen kan ju vara i flera dagar, för en del och då kan det vara mer hanterbart, jag hade min latensfas på ca 5 timmar... 
Men då gjorde det riktigt ont... 
Jag skrek inte och jag trodde inte jag skulle dö och jag fick inte panik, men smärtan är svår att förklara, men jag tror att det gick så bra som det gjorde pga att jag tog var värk för sig... Och tänkte på andningen..

Efter Eda hade jag bara nättrosor och binda på mig och de ville försöka klä på mig skjorta igen och jag bara viftade med armarna, så de hämtade ett lakan att lägga på mig och iaf 3 sköterskor försökte bädda in mina fötter och J var snabb som blixten framme och bäddade upp och förklarade att jag hatar att ha täcke och strumpor och grejer på fötterna... Här gjorde jag tummen upp till J och jag minns att sköterskorna fnissade lite för att han bara visste och agerade och att vi var så samspelta, de tyckte jag var snäll mot honom, de sa att annars är det papporna som får mest skit under en förlossning... 

Kl var nu runt 6.30-6.45 och jag började bli klarare i huvudet och tyckte att tiden mellan värkarna var fantastisk, harmonisk och kroppen var helt trött och lugn... 
Jag säger till sköterskan att det trycker på när värkarna kommer, att det trycker lite i ryggen och att jag vill trycka med hela nederdelen av kroppen lite försiktigt.. 

Hon svara att det får jag inte göra, det ska jag låta bli, det är inte dags än, jag hade ju bara öppnat mig 4 cm, en timme tidigare och hon ville inte göra en undersökning nu , hon slutade kl 7 och då kom det ny personal och det var bättre att de fick börja med en undersökning... 

Jag tryckte lite ändå och J sa till på skarpen.

- Du fick ju inte trycka! Sluta med det! 
 Varpå jag svara, viskande, i förtroende till J
- jag vet, men jag måste, bara lite grann, inte så mycket, bara så att det går över, men om du sitter för mig,  så ser de inte det när de kommer, okej? 

Haha... 
Kl 7 hör jag lite långt borta att de lämnar över till ny personal, en ny sköterska/bm och en student. Tidigare bm/sköterska säger att det nog är ett tag kvar, att jag reagerat bra på Eda men att det kanske avtagit lite...
Bm går ut och in och studenten gör en undersökning, och säger 

-oj, 10 cm öppen, inga kanter kvar och här inne står ett huvud. Vad duktig du varit! Vet du, när du känner och när kroppen vill, gör det som känns bäst. 
- så vid nästa värk kan jag trycka om jag vill? Det trycker liksom på... Säger jag.
-absolut, vill du så gör det.  Vill du ligga på sidan så där eller vill du ändra ställning? 
Jag frågar om jag kan ligga kvar och om det är en bra ställning om man inte vill gå sönder så mycket, studenten förklarar att hon ska göra i ordning en varm handduk att hålla emot med o mellangården och när bebis töjer lite så hjälper handduken till... 

De sätter upp ett gyn ben och placerar mitt högerben där,  sänker nederdelen av sängen så jag lutar lite nedåt...

Värken kommer och jag trycker och studenten säger
- ojoj här  går det snabbt, vänta lite, jag måste hinna få på mig och få av trosan, attans, jag klipper...
Sen letar hon reda på ett förkläde och handskar, tittar på J och säger 
-snart måste du trycka på knappen!
och en värk till kommer och hon sätter upp handduken och säger att nu ska bebis töja lite fram och tillbaka, att jag kan könns en brännande känsla, säger åt J att trycka på knappen, tredje värken kommer och jag känner en brännande, svidande känsla och vips är huvudet ut och lagom nu kommer den "riktiga" bm in och jag känner att jag har lite kvar och vill absolut inte vänta någon minut med  den brännande känslan mellan benen, innan bästa värk, så jag ger lite extra kraft och plötsligt rinner hon ur mig... (Hade jag väntat två-tre värkar hade det kanske inte blivit lika många stygn, kan jag tänka i efterhand) 

Hon skriker och skriker, det bästa jag  hört och jag ser hennes svarta, mörka hår, känner den söta lukten av blod, fostervatten och allt som är, de trasslar henne under mitt ben och upp på bröstet och bm hämtar en handduk att lägga på henne, J får ta fram en mössa... Studenten talar om flera ggr att jag varit super duktig och vad snabbt det gick, att hon inte trodde det var riktigt dags än eftersom jag inte sagt något eller ens gett ifrån mig ett ljud under någon av krystvörkarna... 

De klämmer lite på magen och drar lite i navelsträngen, torkar lite runt om lägger fram grejer för att sy mig och för att klippa navelsträng, klämmer lite mer på magen och drar lite till i navelsträngen, det kittlade och all smärta är borta, inte en enda värk kvar och det gjorde inte ens ont "där nere".

Uppe på mitt bröst låg den vackraste och kladdigaste lilla varelse jag sett.. 

J fick klippa navelsträngen och de tryckte lite mer på min, nu mer mjuka mage, och drog lite i navelsträngen. 
Efter några minuter kom moderkakan ut, utan att jag kände det...
Vi fick titta och det såg bra ut...
Och studenten började sy, fick sy ett "djupt" stygn och några ytliga, kanske 4-5 st... 

Men så värt det är, och på riktigt har jag inga problem med att säga att jag skulle göra om det när som helst. 

Vårt underbara barn! <3 

Jag älskar henne till månen och tillbaka och 100 miljoner gånger till! 
Det är obeskrivligt! 


God jul önskar vår Freya <3