vntanlngtan.blogg.se

Försöker klura ut hur jag ska starta ett bloggande. Vart jag ska börja och hur jag ska berätta.

Ämnet jag kommer beröra är att vi är "ofrivilligt barnlösa" och jag har valt att göra detta anonymt (än så länge) mest för att jag vill få skriva av mig, en massa tankar och funderingar som cirkulerar och har gjort de senaste två åren, de år vi "försökt". Och för att jag inte orkar med vänner och familjs kritisering.

 

Man vet inte och förstår inte hur påfrestande det kan vara med kommentarer som "sluta tänka på det så löser det sig" "Det kommer när det kommer" "Jaha skjuter han lösa skott eller? Vill ni inte ha barn snart?" M.m M.m ni som är i samma situation förstår nog.

 

Och vi kommer många, många, många ggr att återgå till "allmänhetens" oförstående. Men inte idag.

Idag ska ni få en lite beskrivning av vem jag är och min man, så klart! Och hur vår historia om väntan&längtan började...,

 

Jag är 24 år och min man 27. Vi träffades för första gången för ca 5 år sedan när vi började jobba på samma jobb i en mellan stor stad mitt i Sverige. På den tiden hade vi båda respektive på andra håll och var väldigt unga.

 

För tre år sen började jag på samma avdelning som J och vi blev snabbt nära vänner, vi hade båda just separerat och blev varandras bollplank och stötte pelare.

 

Ett år senare bodde vi ihop och var förlovade, min p-stav skulle bytas ut och då vi många ggr pratat om att vi båda inom kort (1 till 5 år) vill skaffa hus och börja bilda familj så valde vi att gå över till p-piller.

Två månader efter det flyttade vi in i vårt drömhus och började riva ut och göra om hela huset, i samband med det insåg vi att det fanns en anledning till att jag hade haft p-stav, jag var urusel på att komma ihåg att ta mina p-piller, så jag slutade och vi tänkte att blir det så blir det, vilken klyscha! Haha men så var det, detta var mars-april 2011 och första halvåret sprang i väg med renoveringar, det nya huset, planering av vårt hemliga bröllop <3, jobb och semester.

 

Vi skulle gifta oss under vår inflyttnings fest 11.11.11 inför våra vänner och våra familjer och det bästa vore om vi även kunde meddela att två skulle bli tre.

 

Men inte, i september började jag googla och läsa om graviditet och tips och råd. Ställningar och mat som var mer "lämpliga" och ja ni vet hur det är, slutade helt med alkohol och under 1 månad testade vi ägglossningstester för att se när och om jag hade ägglissning, och allt stämde, provet visade att mellan dag 11-16 hade jag förhöjda värden av LH. Så när vi visste det så använde jag inte tester mer.

 

Vi har sagt från början att det här med barn får inte bli någon hetsjakt, och vi ska absolut inte bli ett par som bara ligger runt ägglossning och lever i två veckors intervaller, mens-ägglossning-mens-ägglossning, utan vi vill ha passionen och vårt förhållande intakt.

Vi kom då överens om att (plus att jag läst) att när det gått 1 år och vi inte blivit gravida då kontaktar vi vården och ser om det kan vara något fel.

Vi ville inte försöka i 5 år och sen skulle det kanske visa sig att någon av oss var ex: steril. Då hade vi kanske blivit ett bittert par som bara älskade för att göra barn, om blev besvikna vid varje mens och sedan gled isär. Vi är båda överens om att vi vill inte bli så, vi vill älska när vi är sugna och känner för det för att vi älskar varandra och vårt/våra barn ska komma av kärlek och tillgivenhet inte från ett måste-ligga-då-det-är-ägglossning-trotts- brist-av-sömn-eller-lust-tillfälle.

 

Bröllop och jul gled förbi, jag hade nu min drömprins och drömhuset började ta sin form. Direkt efter att vi gift oss började frågorna komna. "Är ni gravida?" "När ska ni ha barn?" "Vill ni få barn nu?" "Du vet väl vad dom säger, villa, Volvo och vovve, bara att börja jobba på en bebis"

 

I mars ringde jag mördavårdcentralen som gav mig telefon,nr till fertilitetsenheten på sjukhuset. Samtalet dit gick snabbt och då jag/vi hade hunnit bli väldigt pålästa på graviditet och avsaknaden av den, så kunde jag svara på varje fråga vilket gav resultatet att på 1 vecka hade vi fått hem en deklaration som skulle fyllas i, om tidigare barn, sjukdomar och mat&dryckesvanor. Sen gick det fort och efter 1 månad hade vi fått en tid, innan dess skulle blodprover och spermaprover in.

Vid läkarbesöket knstaterade de att alla prover såg bra ut och även ultraljudet och undersökningen de gjorde var utan några synliga avvikelser.

J fick lämna ännu ett prov för för att vara på den säkra sidan så att det första inte skulle ha varit en "lyckträff" och för att nästa undersökning på mig skulle bli ett lite större "ingrep". J's prov var lika bra som det första och efter sommaren fick jag en tid några dagar innan ägglossning för ett ultraljud med kontrastvätska som skulle visa om äggstockarna inte var i direkt anslutning till äggledarna eller om det fanns cystor eller dyl. Även denna undersökning var utan synliga fel.

 

Och läkaren sa att i mars när det gått två år så jan vi höra av oss igen (om vi fortfarande inte blivit gravida) och då kan vi börja titta på

 "hjälp på traven"  provrörsbefruktning ivf. med "våra egna resurser" då det påvisats att inget är fel ned någon av oss. Där är vi idag. Detta blev ett långt inlägg. Men det blir lättare då ni har bakgrunden. Kommentera och fråga! / S