Panik

publicerat i Personligt;

Hej förlåt! Nu är jag här och kladdar igen fast jag för inte så länge sedan postade ett inlägg...
Men jag behöver få ur mig lite....
Om ni som kom in ser detta först läs inlägget innan, innan ni läser detta så blir det mer förståeligt...

Efter att jag gråtit och kommit hem ich blivit tröstad av min man, så beställde vi lunch och sen har vi myst framför film och teve hela eftermiddagen, tårarna har börjat rinna till och från och jag har haft känslan av skuld och ångest utan att kunna sätta fingret på det. Inte stor ångest eller skuld utan mest så det oroat någonstans långt inne i magen...
Varit rejält nedstämd...
För ca 1.5 timme sen reste sig mannen för att gå på toa och jag sa år han att skynda sig för jag behövde också gå, när han kom tillbaka orkade jag inte resa på mig. Så jag kom inte iväg till toaletten förens nu 1.5 timme efter att jag kände att jag behövde gå... Sätter mig på toan och får ut mig tre droppar innan det hugger till och "låser sig" i magen, får ställa mig lite upp så jag kan böja mig lite, och första tanken är att det vore väl min jävla tur om det visar sig att vi varit gravid men att jag fick ett missfall just där och då. Har aldrig haft ett missfall så vet inte hur det känns, kissar klart och upptäcker att det är blod, ljust och inte lika mycket som mens men så pass att pappret blir rött.

Vad är detta, jag får alltid min mens dag 28 och alltid på morgonen mellan typ 8-12 eller så har den 1-2 ggr varit sen och kommit natten till söndag.
Men aldrig för tidigt och inte mitt på dagen...
Jag ojjar mig i onödan, jag vet!
Det är mensen som vill vara snäll och inte dra ut på det, inte låta mig hoppas i onödan.

När jag kommer ut från toaletten med lite panik säger mannen
"Vilken tur att jag gömt och sparat ett grav test, jag tar fram det så du kan testa i morgon, men inte förens då. Du är så jävla otålig och det kanske inte funkar"
Haha han känner mig, vill ju göra ett nu, men eftersom beräknad dag för mens är lördag så ska man ju helst vänta tills då annars ta i morgon urin. Så jag får vänta. Jag vet ju att det inte är något! Men jag kan ju hoppas...

Med tanke på att brösten gjorde utspel förra veckan och att jag i natt drömde om förlossning (kan iofs ha med mensen att göra)... Men hugget i magen vad var det? Vart är min mensvärk?

/S

Torsdag

publicerat i Personligt;

Och jag känner mig som världens sämsta vän.
Idag åkte jag iväg för frukost med tjejerna jag träffade i förrgår. Till det hör, att en av tjejerna igår berättade att även de skulle bli föräldrar, de väntar tillökning i höst. Så under frukost dejten var det jag och mina två gravida vänner.
Jag kände mig som elefanten i rummet, osocial.. Hade inget att säga. Och jag kände ångesten i magen komma krypande. För att jag inte bara kan vara genuint glad för deras skull. Jag är så jävla glad för deras skull, i huvudet, men min kropp samarbetar inte. Jag får ont i hjärtat och ångest i magen för att de ska känna av att jag blir ledsen, jag blir rädd för att de ska stänga mig ute och låta bli att prata med mig om "bebis saker" för att de tror att de hjälper mig, jag är rädd att jag ska göra dem illa till mods och att de känner att de måste anpassa sig efter mig i en av de största händelserna i deras liv.
Efter frukost och när jag ändå lyckats hålla masken uppe så skulle de vidare in mot stan och möte upp en annan tjej som fick en dotter för 4 veckor sen, jag hoppade över det och åkte hem till min sjuka man istället. Jag kände att jag inte orkade mer och ville inte vara dem en börda...

Tårarna rann ner gör kinderna hela vägen hem, hemma i hallen mötte mannen mig och höll genast om mig, jag sa inget om varför tårarna rann, han hann före, han viskade bara i mitt öra "snart älskling, snart är det vår tur"

Jag vet inte hur jag hade orkat om jag inte haft honom. <3

Mitt i detta är jag PMS:ig och grinig, mensen är ett faktum, jag känner starkt i hela kroppen att den kommer. Lördag ska den komma.

I natt drömde jag en fantastisk dröm, vilket säkert också gjorde mig känsligare, jag var höggravid och på förlossningen J var på väg från jobbet och jag kunde inte vänta, efter 2 krystningar och fruktansvärd smärta fick jag känna på huvudet med handen, 2 krystningar och ännu mer smärta senare höll sköterskan upp en geléig naken bebis med 4-5 cm brunt hår som stod rakt ut och de djupaste vackraste ögonen jag sett, en pojke som jag fick till mitt bröst och lagom kommer J in och jag får bara fram att han inte har något namn. Vincent! Säger J och sedan vaknar jag...

Kan inte förstå hur verkliga drömmar kan kännas, jag önskar för allt i världen att detta blir vår verklighet snart.
Jag vill vara delaktig i det som händer men är rädd att det ska bli fel...

/S