vntanlngtan.blogg.se

Och jag känner mig som världens sämsta vän.
Idag åkte jag iväg för frukost med tjejerna jag träffade i förrgår. Till det hör, att en av tjejerna igår berättade att även de skulle bli föräldrar, de väntar tillökning i höst. Så under frukost dejten var det jag och mina två gravida vänner.
Jag kände mig som elefanten i rummet, osocial.. Hade inget att säga. Och jag kände ångesten i magen komma krypande. För att jag inte bara kan vara genuint glad för deras skull. Jag är så jävla glad för deras skull, i huvudet, men min kropp samarbetar inte. Jag får ont i hjärtat och ångest i magen för att de ska känna av att jag blir ledsen, jag blir rädd för att de ska stänga mig ute och låta bli att prata med mig om "bebis saker" för att de tror att de hjälper mig, jag är rädd att jag ska göra dem illa till mods och att de känner att de måste anpassa sig efter mig i en av de största händelserna i deras liv.
Efter frukost och när jag ändå lyckats hålla masken uppe så skulle de vidare in mot stan och möte upp en annan tjej som fick en dotter för 4 veckor sen, jag hoppade över det och åkte hem till min sjuka man istället. Jag kände att jag inte orkade mer och ville inte vara dem en börda...

Tårarna rann ner gör kinderna hela vägen hem, hemma i hallen mötte mannen mig och höll genast om mig, jag sa inget om varför tårarna rann, han hann före, han viskade bara i mitt öra "snart älskling, snart är det vår tur"

Jag vet inte hur jag hade orkat om jag inte haft honom. <3

Mitt i detta är jag PMS:ig och grinig, mensen är ett faktum, jag känner starkt i hela kroppen att den kommer. Lördag ska den komma.

I natt drömde jag en fantastisk dröm, vilket säkert också gjorde mig känsligare, jag var höggravid och på förlossningen J var på väg från jobbet och jag kunde inte vänta, efter 2 krystningar och fruktansvärd smärta fick jag känna på huvudet med handen, 2 krystningar och ännu mer smärta senare höll sköterskan upp en geléig naken bebis med 4-5 cm brunt hår som stod rakt ut och de djupaste vackraste ögonen jag sett, en pojke som jag fick till mitt bröst och lagom kommer J in och jag får bara fram att han inte har något namn. Vincent! Säger J och sedan vaknar jag...

Kan inte förstå hur verkliga drömmar kan kännas, jag önskar för allt i världen att detta blir vår verklighet snart.
Jag vill vara delaktig i det som händer men är rädd att det ska bli fel...

/S