Söndag kväll

publicerat i Allmänt;
V 27 (26+3) 

4 dagar sen förra inlägget. Ujuj långt...
Har hänt mycket de senaste dagarna, 
Har faktiskt varit social :) rock får ryggen lida rejält. Helt sjukt vad ont jag har, och hur trött jag är i svanken, hur mycket jag vaggar när jag går och hur tung magen känns. Har också haft en massa faser och det har gjort ont i magen och toalett besöken har varit många och jag känner mig helt öm mellan benen. 

I fredags var jag först hos sjukgymnasten för att sedan ta mig in till köpcentret, mötte upp en vän jag träffar rätt sällan men varje gång vi ses drar det ut på tiden och även här känns det som vi aldrig varit ifrån varandra. Hon är också sambo med min högsta chef, chefen för varuhuset jag jobbar på, förmodligen därav de sporadiska daterna då både jag och J jobbat där och träffats på jobbet, knepig sitts.. Haha hon var iofs för övrigt en av de första som fick veta att vi väntade barn, denna tjej berättade nu i fredags att även de väntar barn, hon är nu i v 18, men de har inte gått ut med det än, och hon har inte velar sagt något med tanke på att jag jobbar där jag gör. 

Men vi år lunch, pratade bebis och graviditet, och hon tyckte det var skönt att få prata och ventilera allt hon hållit inne med, vi tittade in i 4 affärer innan det var dax att vila så då blev det en fika. Mötte där upp de två tjejerna jag träffade tidigare i veckan, hon som är beräknad om 1 1/2 vecka och Jon som fick en tös i slutet av april de hade med en vän med en dotter född nyårsafton, 
3 gravida och två med bebisar, mycket pladder och jag bebis lyste allt jag kunde, matade och kramades <3 åh dessa små!

Efter att de tjejerna gått var det bara jag och min ursprungs dejt kvar ;) vi skildes åt och jag mötte upp J för handling av mat. Då hade jag varit på köpcentret med min fina vän från 12 till 17.30.
Så nu bokade vi in en dejt till nästa vecka <3

Lördag och vi vaknade tidigt, var tung i ryggen men vi bestämde snabbt att åka ut till pappa i stugan och efter en kort promenad på ca 3 km på 1 timme i skogen, hade vi fått ihop 12 L (när de var rensade och delade) trattkantareller. 
Nu var min rygg helt körd, två. Alvedon och soffläge, diskade upp de lilla sen dagen innan och hjälpte J med lördagens tacos. 
Efter körslaget la vi oss och somnade fort, magen krånglade under natten, och det blev 4 toalett besök och ont i magen. 

Söndag
Kl 8 vaknade vi, strax efter 9 var vi på väg till mannens hemstad och frukost hos svärföräldrarna, gjorde oss i ordning där och åkte sen hem till J's syster, fikade, åkte och handlade råvaror till söndagsmiddagen jag skulle laga, tvättade en bil och sen var det dags för visning på huset vi gillar. 
Set var fantastisk, men redan under fredagen hade priset ökat med 200 000 och vi vet ju inte ens vad vi rör oss med då vi inte värderat om huset vi har än. 
Men såå kul att gå på visning!

Sen tillbaka till J's syster där lilla J (J's systerdotter) vaknat efter middags vila. 
Började med maten som blev helstekt rostbiff med kokt potatis, Harry kuverts ;) sås på köttskyn (med grädde) och dvartvinbärsgelé fantastiskt gott och alla var nöjda :) 

Blev en tidig kväll hemma och redan kl 19 låg vi på rygg i soffan hemma. 
I morgon börjar mannen med modifast och ska äta detta strikt i 4 veckor, håll tummarna försatt han kan hålla detta.

En uppdatering på de dagar som gått...



I morgon nytt (välbehövligt) besök hos sjukgymnasten, efter det ska jag till min guddotter och mysa med hennes storasyster medans hennes mamma, pappa och storasyster är iväg några timmar <3 

Sen tar jag tåget till J's hemstad gör att vi ska sova hos hans syster, lilla J är krasslig, dagis förkylning, så jag erbjöd mig att stanna hemma med henne under tisdagen så de slipper så många vab-dagar, jag är ju ändå hemma...
Barn-mys denna vecka <3 

Nu ska vi lägga oss och kolla ytligare ett avsnitt av "En unge i minuten" ;)

Natti natt <3

Btw se bilden på hur magen såg ut i morse. Nu är den stor, 13 veckor kvar, och större ska jag tydligen bli, vart ska det få plats? 



Torsdag kväll.

publicerat i Allmänt;
Jag har har haft en fantastisk dag! 
Men den grusades lite under eftermiddagen och jag med hormoner högt och lågt och utom kontroll, kan inte riktigt få av mig irritationen jag bär på. 

Jag la upp en bild här för ett tag sen. På de första kläderna jag köpt till bebis. 
Det var ett par jeans och en vit body med marinblåa ugglor. 

Vi vet ju inte vad som finns i min mage, om det är en tös eller pojke och jag tycker vitt, grått och beige är lite tråkigt, även de med ränder på. 
Det finns ju så fina kläder som är mönstrade, men då är de oftast väldigt "pojkiga" eller "flickiga" motiv eller färger och jag vill vara rätt neutral i klädval men inte tråkig. Iaf tills bebis är ute och vi vet, då vill jag gärna ha pluttinutt rosa på dottern och pluttinutt blått på sonen, så hela världen ser om det är en pojke eller flicka... 

Iaf, fick då några kommentarer av bekanta på bilden...

"Vet ni att det är en pojke?"
"Klart ni vet, ser man ju på kläderna!"
Med flera, vilket jag dementerade med att vi inte visste, men att marinblått tycker jag att både tjejer och killar kan ha, och heller inte sagt att jag måste ha Jensen och Bodyn ihop, utan jag tycker de är neutrala nog att kopplas till både rosa byxor och grön skjorta om man nu Vill vara strikt "pojkig", "flickig".

Nästa bild jag la upp var bilden med det gråa setet vi beställt från nätet och på några timmar var vi där igen...

"Väntar ni en pojke?"
"Har ni fått reda på vad det är?"
"Jag tror ni vet men inte säger ;)"

Även detta dementerade jag och skrev/sa att vi inte vet, det  blir mest neutrala kläder, som i detta falla grått och beige.

Idag la jag upp bilden nedan med texten 
"Fått kläder till bebis av mams <3 turkost och marinblått drar alltid mina köp åt, men svårt med neutralt :/ känns tråkigt med grått och beige :/"

Läste inte riktigt igenom texten innan publicering men anade inte att folk skulle störa sig på det.

Tanken med bilden och texten var/är, att mig spelar det ingen roll, blir det en tjej kan hon ha turkost och marinblått för jag tycker det är skitsnyggt! Och att mina "neutrala" köpa drar åt det då jag tycker färg är roligare än beige och grått, och dessa färger älskar jag själv att ha på mig!

Kommentarerna jag fått är :

"Fast vadå? Det är väl neutralt eller? Varför kan inte en tjej ha dessa? Om det va så du menade?"

"Färg är till för alla brukar jag tänka, det är vi vuxna som skapat "tjejigt"och "killigt".."

"Tjejer och killar kan ha alla färger! Se på min son, hans favorit färg är rosa"

"Min dotter älskar bilar"

M.fl

Absolut! Och det var ju just det! Vem sa att jag tyckte kläderna jag själv varit med och valt är endast för killar?! Då hade jag ju inte valt dom! Då vi lika gärna kanske får en tjej.
Där emot kommenterade jag också med att jag tycker det är tråkigt att de inte har fler "neutrala" bebiskläder i rosa, lila och rött, att så fort något plagg finns i den färgen är det spets, rosett eller puffärmar som "flickar" till plagget, medans det finns klänningar i både marinblått och turkost (annars typiska killfärger) och små koftor med spets i ljusblått... Är inte det konstigt?

Som sagt, jag skulle inte ha något emot att klä min son i rosa, rött eller lila, men jag vill fortfarande inte att det ska vara spets, rosetter, puffärmar eller typiska tjejiga mönster på dem. 

När han/hon kan prata själva och säga om de vill ha bilar eller fjärilar på tröjan, rosa eller grönt så självklart får de ha det! Vill min son ha rosa fjärilar och dottern gröna bilar, vad gör det? 
Om de väljer det själva? 

Men fram tills dess är det konstigt om jag vill att folk ser att min lilla flicka är en flicka trotts turkosbody? 

Är detta så jäkla provocerande? 

Förlåt utlägget. Jag hat även sett att jag publicerat de tidigare in


läggen lite väl fort utan att lösa igenom innan, vilket gör inläggen svårförstådda, oläsliga och  med sjukt många stavfel och meningar som är fel uppbyggda. 
Gjorde en snabb läsning av detta inlägg och hoppas det är lite bättre. 

Ni för ha översikt med att jag är en sjuklig särskrivare och har lite problem att stava när det ska gå fort och för att få det bra måste jag gå igenom det 5 ggr varav 2 ggr högläsaandes, och det orkar jag aldrig. Så ha lite överseende. ;
:)
Nu ett glad äppeljuice innan jag ska försöka sova trotts irritationen! Lättade lite iaf r jag fick skriva av mig.

/S

Onsdag kväll

publicerat i Allmänt;
Kväll (22.33)
 
Jag har så svårt att ta in att det ligger en bebis i min mage. Det här vi drömt om i 3 år, snart kommer det att vara verkligt. 

Pratade med mamma om det, här om dagen, när jag berättade att jag träffat barn som frågat och tagit på min mage. 
Då behöver man ju förklara på ett enkelt okonstlat sätt och förklara, vilken fråga som helst som kan komma, på ett enkelt sätt utan att skrämmas eller ge konstiga tankar. (En kille på dagiset jag var på, kunde inte förstå att bebisen skulle komma efter julafton, varför skulle man vilja missa jultomten och alla presenter? Hade vi inga presenter till bebisen? Var det därför den väntade till efter julafton? Haha) men då pratade jag med mamma om att jag får känslan varje gång jag pratar om min/vår bebis eller magen, att jag ljuger, att jag hittar på, att det inte är på riktigt. Att allt bara är påhittat i huvudet på mig och att  jag egentligen bara är lite tjockare än förut. 
Det är så svårt att ta in. 
Det kändes som om jag, för de här barnen, berättade en saga,  något påhittat, som var om någon annan.

Det är nog därför jag tjatar så, både här, lite mindre på min andra blogg och än mindre på fb, men kanske lite mer bilder och uppdateringar kring graviditeten på både fb och instagram. Ändå får jag dåligt samvete för bilderna. 
Men det är som att jag måste, dels för att kunna gå tillbaka och se en förändring, men också för att bearbeta och intala mig själv att jag är (äntligen) gravid, på riktigt.  Magen finns där, den blir större. 

Kan det ha med att jag varit skapligt symtomsfri (annat än ryggen, som jag har svårt att koppla till själva graviditeten) ? 
Att jag som mannen också sagt, varit "mer" gravid tidigare med alla symtom än jag är nu /har varit? Då när bi försökte och försökte och trodde allt var lönlöst. När vi gett upp hoppet och hoppades innerligt att en ivf kunde hjälpa oss så jag fick känna på känslan av att vara gravid. 
Vi visste ju att vi skulle få ett barn, vi visste inte bara hur det skulle gå till, men vi ville prova allt då jag sen så långt tillbaka haft en längtan efter att få vara gravid. När andra pratade om stora kärlekar, att gifta sig, så kunde bag vara tänka på när jag skulle bilda familj, planera för när i livet det skulle passa bäst m.m

Det är iaf skit svårt att ta in. Allt!

Minns förra gången jag var hos bm och vi lyssnade på bebis hjärtljud och mätte magen m.m jag väntar mig alltid att de ska fråga varför jag är där, att det inte finns något i min mage, att det är inbillning från min sida, alltid lika chokad när jag går därifrån och de sagt att allt såg bra ut. Spelar de med? Ska de göra det ända fram till förlossningen och då berätta att det var hittepå?

Samtidigt har jag sista veckan börjat myst med magen, njuter lite extra när det börjar böka runt, i morse tog jag och Smilla "sovmorgon" en timme med sprattlande bebis i magen och  flera ggr nu ikväll har den sparkat runt. 
Och jag njuter och myser och försöker ta vara på att jag har en gravid mage, den jag väntat på sen 7 års ålder och föreställt mig i spegeln varje gång jag duschat eller bytt om. Njuter av att känna att den rör sig där inne, verkar må bra.
Att det kan kännas på både insidan och utsidan och även inbland ses på utsidan av magen, att r den snurrar runt och lägger upp ryggen eller rumpan utåt kan jag känna och buffa på någon hård liten kroppsdel och vips flyttas det runt igen...


Attans det är svårt!
Mest rädda jag att förlossningen snart är här och att vi har vårt mirakel i handen, att jag ska känna att det gick för snabbt, att graviditeten försvann, att jag inte hann njuta och vara tillräckligt i den. Att jag ska sakna den och magen så det gör ont. Jag har ju väntat och längtat så just efter att få chansen och möjligheten att vara gravid!
Det är jag mest rädd för!

Samtidigt kam jag längta ihjäl mig efter pyret i magen, tycka att den kan få komma tidigare, att 13 veckor är för länge. Vi vill ju ha bör älskade här, hos oss! <3

Kluven, förvirrad fru S

/S