Onsdag kväll

publicerat i Allmänt;
Kväll (22.33)
 
Jag har så svårt att ta in att det ligger en bebis i min mage. Det här vi drömt om i 3 år, snart kommer det att vara verkligt. 

Pratade med mamma om det, här om dagen, när jag berättade att jag träffat barn som frågat och tagit på min mage. 
Då behöver man ju förklara på ett enkelt okonstlat sätt och förklara, vilken fråga som helst som kan komma, på ett enkelt sätt utan att skrämmas eller ge konstiga tankar. (En kille på dagiset jag var på, kunde inte förstå att bebisen skulle komma efter julafton, varför skulle man vilja missa jultomten och alla presenter? Hade vi inga presenter till bebisen? Var det därför den väntade till efter julafton? Haha) men då pratade jag med mamma om att jag får känslan varje gång jag pratar om min/vår bebis eller magen, att jag ljuger, att jag hittar på, att det inte är på riktigt. Att allt bara är påhittat i huvudet på mig och att  jag egentligen bara är lite tjockare än förut. 
Det är så svårt att ta in. 
Det kändes som om jag, för de här barnen, berättade en saga,  något påhittat, som var om någon annan.

Det är nog därför jag tjatar så, både här, lite mindre på min andra blogg och än mindre på fb, men kanske lite mer bilder och uppdateringar kring graviditeten på både fb och instagram. Ändå får jag dåligt samvete för bilderna. 
Men det är som att jag måste, dels för att kunna gå tillbaka och se en förändring, men också för att bearbeta och intala mig själv att jag är (äntligen) gravid, på riktigt.  Magen finns där, den blir större. 

Kan det ha med att jag varit skapligt symtomsfri (annat än ryggen, som jag har svårt att koppla till själva graviditeten) ? 
Att jag som mannen också sagt, varit "mer" gravid tidigare med alla symtom än jag är nu /har varit? Då när bi försökte och försökte och trodde allt var lönlöst. När vi gett upp hoppet och hoppades innerligt att en ivf kunde hjälpa oss så jag fick känna på känslan av att vara gravid. 
Vi visste ju att vi skulle få ett barn, vi visste inte bara hur det skulle gå till, men vi ville prova allt då jag sen så långt tillbaka haft en längtan efter att få vara gravid. När andra pratade om stora kärlekar, att gifta sig, så kunde bag vara tänka på när jag skulle bilda familj, planera för när i livet det skulle passa bäst m.m

Det är iaf skit svårt att ta in. Allt!

Minns förra gången jag var hos bm och vi lyssnade på bebis hjärtljud och mätte magen m.m jag väntar mig alltid att de ska fråga varför jag är där, att det inte finns något i min mage, att det är inbillning från min sida, alltid lika chokad när jag går därifrån och de sagt att allt såg bra ut. Spelar de med? Ska de göra det ända fram till förlossningen och då berätta att det var hittepå?

Samtidigt har jag sista veckan börjat myst med magen, njuter lite extra när det börjar böka runt, i morse tog jag och Smilla "sovmorgon" en timme med sprattlande bebis i magen och  flera ggr nu ikväll har den sparkat runt. 
Och jag njuter och myser och försöker ta vara på att jag har en gravid mage, den jag väntat på sen 7 års ålder och föreställt mig i spegeln varje gång jag duschat eller bytt om. Njuter av att känna att den rör sig där inne, verkar må bra.
Att det kan kännas på både insidan och utsidan och även inbland ses på utsidan av magen, att r den snurrar runt och lägger upp ryggen eller rumpan utåt kan jag känna och buffa på någon hård liten kroppsdel och vips flyttas det runt igen...


Attans det är svårt!
Mest rädda jag att förlossningen snart är här och att vi har vårt mirakel i handen, att jag ska känna att det gick för snabbt, att graviditeten försvann, att jag inte hann njuta och vara tillräckligt i den. Att jag ska sakna den och magen så det gör ont. Jag har ju väntat och längtat så just efter att få chansen och möjligheten att vara gravid!
Det är jag mest rädd för!

Samtidigt kam jag längta ihjäl mig efter pyret i magen, tycka att den kan få komma tidigare, att 13 veckor är för länge. Vi vill ju ha bör älskade här, hos oss! <3

Kluven, förvirrad fru S

/S


Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av C:

Visst slås man varje dag av hur overkligt detta är. Det är en dröm och en längtan man haft så länge och nu är det svårt att förstå. Man njuter och försöker att ta in allt samtidigt som tiden springer iväg. Hoppas du får en fin helg. Kram

Svar: Visst är det så! känns som om tiden går för fort! hinner inte riktigt bara njuta, livrädd att sakna graviditeten. men ändå går det för sakta! Vill ju ha bebis här nu! Men helt overkligt! <3
Tack fina du! Trevlig helg till dig/er också!
Fru S

Kommentera inlägget här :