Jag har så svårt att bara "vara", jag känner att jag blivit typ besatt av vår graviditet. Det är allt jag har på huvudet.
Det har inte precis blivit bättre av att jag är sjukskriven och att jag haft för ont för att typ göra någonting på 2 veckor.
Känns som om allt jag har på hjärnan är min mage, vår bebis, förlossningar och barnsaker. Jag är så jävla ointressant att vara eller prata med nu, jag har inget annat att bidra med, ingenting händer i mitt liv annat än det jag funderar på här hemma.
Och jag är ledsen över att jag är så ointressant (för alla runt om kring mig), detta är liksom inte lika stort för någon annan än för mig (känns det som) jag är varje dag så jävla chockad över att jag har en mage, en mage som jag ibland känner att den är typ som innan graviditeten och i nästa sekund ser jag ju att det är ju sjukt stor skillnad, det har hänt enorma grejer med magen på bara en vecka, och jag klappar och tar och tittar mig i spegeln, tar kort, går extra varv förbi speglar, älskar att ha tajta kläder på mig m.m
Jag har liksom svårt att ta in och förstå att allt verkligen händer, verkligen händer mig, och oss. Att det faktiskt är på riktigt det händer, det växer en människa i mig, en människa som om den skulle vilja komma ut nu, har ca 60-70 % chans att överleva. Ett barn. Vårt barn, det växer och för varje dag som går blir det mer och mer utvecklat för att klara av ett liv på utsidan hos oss. Och allt detta sker heltiden inuti mig och allt jag känner är lite duttar, knuffar och typ kullerbyttor inifrån magen. Inget annat konstigt alls.
Och jag har svårt att hänga med!
En del av mig längtar ihjäl mig och vill att de resterande 17 (?!?? Vart tog de andra 23 vägen?!???) veckorna springer förbi och går super fort! Jag vill komma till bf dag, är så nyfiken på förlossningen och vill ju ha vår bebis här hos oss, helst nu!
Å andra sidan, har det gått så snabbt att jag hinner inte med i huvudet, magen blir större snabbare än jag hinner med att tänka, känns som om jag upptäcker nya saker och känner nya rörelser varje dag nu (senaste 4 dagarna) och jag är livrädd att det ska gå så snabbt att plötsligt är man där i v 37-40 och så är man trött på en stor, klumpig, tung mage och vill bara att bebis kommer ut.
Så då "måste" man ju passa på att njuta av graviditeten nu, njuta av den fina gravidmage jag har, njuta av att känna kullerbyttor, fladder, duttar, sparkar och slag från bebis, innan det blir jobbigt.
Men veckorna flyger förbi, magen blir större och större och jag hänger inte med, snart är bebis här och då börjar utmaningen på riktigt, den vi kämpat för i så många år, och så hann jag inte tänka, njuta och leva i nuet för det gick för fort, för att man var så orolig att man inte vågade tänka att den här gången är på riktigt. Det fastnade och det kommer gå hela vägen.
Mycket dravel men det är så fantastiskt att det funkar och att det går och att jag, just jag, gör detta just nu. En bebis, vår bebis. Det är fortfarande helt fantastiskt och obeskrivligt! Magiskt!
Dravel och dravel... Mycket tankar och känslor! <3
