Förlåt för det förra inlägget.
Jag ser att det är okontrollerat och inland oläsbart.
Känslorna utan på liksom, nervig.
Förlåt!
I tisdags morse fick han en stroke och de avslutade då allt livsuppehållande.
I onsdags kl 13.05 tog mon morfar sitt sista andetag.
Kl 13.30 samma dag landade min mammas och pappas flyg på Arlanda.
Hon hann inte hem för att säga hejdå.
Det gör ont i mig till och från. Hugger i hjärtat. Han fattas mig!
Och jag är så ledsen för min mammas skull. Han var ju inte i närheten av så här sjuk när hon åkte.
Han sa att hon skulle åka. Att hon och moster skulle sluta dalta med dom och att de (mormor och morfars) vill klara sig lite själva. Att vi fick komma och hälsa på men vi behövde inte vara där varje dag.
De skulle börja titta på 2:or till hösten, på markplan, så morfar kom ut med rullatorn.
Jag får ont i hjärtat och lite ångest över hur ont det gör att förlora någon som står en nära.
Vart är han nu? Är han ensam, kall, frusen, vilse?
Eller har hann funnit ro?
Slipper sin egen ångest och all smärta.
Ser han ner på oss och vakar över oss?
Det gör mig glad in i hjärtat att vi var där både i söndags och måndags och även förra tisdagen.
Att han fick pussar och kramar av Freya och fick känna denkärlek bara ett barn kan ge via glädjen i hennes ögon.
Att jag fick veta hur stolt han var över oss och över henne. Hur ledsen han var över att inte få vara med när hon växer upp.
Hur glad jag är över att jag fick se hur riktig kärlek mellan två människor kan vara.
Mormor och morfar firade 51 årig bröllopsdag i söndags och de pussades, kramades och grät ihop och viskade som bara älskande kan göra.
Jag är glad att jag fått varit med ich varit delaktig i det.
Han fattas mig så det gör ont.
Beklagar verkligen! Min morfar dog också av sviterna efter en stroke för drygt fem år sen. Jag sörjer så att han aldrig fick träffa vår lilla tjej men tröstar mig med att han säkert på något vis vet att hon finns ändå.
Kram på dig!