Måndag

publicerat i Allmänt;
V 32 (31+4) 

I dag var det dags för föräldrabutbildning. 

Vi bar en jätte stor grupp och av 10 par var jag ensam om att gå själv, J är ju nere i Skåne denna vecka men han ska försöka vara med nästa vecka :)

Vi var alltså 19 st och det blev inte mycket diskuterat då ingen riktigt vågade, tror jag... Jag är annars inte sen att dra igång det hela, men avvaktade... 

Vi hade iaf en presentation, där alla talade om vem de var, intressen, bf datum och så. Jag talade om att vi varit ofrivilligt barnlösa men att vi månaden innan ivf start fick spontan plus och att vi nu är beräknade till 1/1, att vi bor i hus, vi renoverar och har fullt upp med det, att J jobbar som utesäljare och denna vecka var i Skåne...

Det var ett par till som var ofrivilligt barnlösa och för de hade det tagit sig på 3.e återföringen och så var de ett par som också bor i hus i vårt område och också renoverar hela huset och är beräknade samma dag som vi ;)

Efteråt tänkte jag prata lite med den här tjejen som gjort ivf... Gratulerade till att det äntligen tagit sig och frpgade om de gått på samma fertilitetsenhet som vi... 

Fick som första svar 
"Inte för att vara sån, men vad glad att du slapp gå igenom en ivf, jag tror inte man förstår hur det är" 

Det lät lite hårt, och det är svårt att få ner känslan i det i text... När jag skriver det funderar jag på om jag tolkade tonläget fel?
Men jag fick känslan av att hon var irriterad över att jag inte var riktigt "ofrivilligt barnlös" då vi lyckats av oss själva och inte gått igenom någon behandling...

Men sen kom hon nog på sig och försökte släta över lite.... 

Det är lite jobbigt att vara mitt emellan... 

Jag är super glad över att vi lyckades av oss själva precis innan, det kan ju vara så att det öppnar dörrar och gör det lättare för syskon m.m men behöver inte vara så... 
Men vi har ju ändå gått igenom allt fram till ivf:en, alla undersökningar, alla egna försök, alla 27 mens-månader, känslan finns ju ändå där... Vi har ju också längtat väntat och försökt allt vi kunnat i 2 1/2 år... 
Men det känns som om vi inte riktigt får tillhör ofrivilligt barnlösa och inte heller "vanliga" gravida... Vi är någonstans emellan... 


Till något annat... Men lite samma ämne... 
Är med i några gravid grupper på fb (har nämnt det tidigare) och i någon  av grupperna kom det upp en uppdateringen igår 
Där någon frågade om de var helt knäppa dom redan börjat prata om syskon... Och det var ju många som redan gjort, och vi som är i barnlöshetskarusellen,  vet väl om det lite extra... Ju fler år som går och när det inte fungerar att ens bli ett barn, då blir man ju super stressad om man tänkt sig en eller kanske två till... Just då känns det ju som att man aldrig någonsin ens kan få ett barn... 

Iaf det slår mig hur "vanliga" människor tar allt för givet.. Många har ex skrivet exakt hur de tänkt med år emellan och hur många de vill ha... Varför just den åldersskillnaden m.m 

Och där, slår det över lite för mig... 
För även om vi nu klarade detta utan hjälp så finns det ju inget som säger att det funkar igen, eller att vi kan planera in när vi vill ha nästa... Då får jag lite barnlöshets ångest, ni vet, lita samma känsla som när man försökte och dog gravida på stan och det högg i magen, eller träffade folk som beskrev son fertilitet som att det räckte med att de tittade på killens kalsonger. 
Vi har också haft en tanke på hur många barn vi vill ha, med vilken åldersskillnad och så... Men man blir ju så medveten om att det kanske inte går eller blir som man tänkt sig...

Jaja... Nu ska jag för andra natten ivras krypa ner i en tom säng och sova själv... 

Natti natt
/S 

Fick iaf ett super sms av maken 


Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av A:

Vad tråkigt med en sån inställning från andra barnlösa som lyckats. Vi har en liknande historia bakom oss. Vi lyckades på sista försöket med Pergotime innan IVF. Ägget som blev vår bebis växte väldigt sakta och släppte rätt sent så vi var inställda på mens och IVF-start i och med det men fick ett plus istället. Jag är otroligt glad att vi slapp IVF denna gången men inget säger att OM vi ger oss in i karusellen igen att det ska lyckas. Jag får inte ta Pergotime igen då jag fick såna biverkningar så det är möjligt att det i så fall blir IVF ändå.

Jag har ju lite ödmjuk syn på det där tycker jag själv. Jag förstår ju att mina sår kanske inte riktigt kan jämföras med någon som kämpat längre än mig. Kanske har flera misslyckade IVF-försök bakom sig och missfall på det, men det betyder inte att jag är helt utan sår eller att de såren inte gör ont.

Mysigt du ser ut att ha haft det med katterna :)

Kramar!

Svar: Läs det tidigare svaret :)

Jag tycker att i det mesta är vi som gått igenom allt detta mer ödmjuka och jag trodde även denna tjej var en av "oss" ingen som ville bräcka i vem som har värst smärta... Men som sagt försökte hon ju släta över lite efteråt...

Men som jag skrev i tidigare svar, man kan ju aldrig mäta smärta och hon har ju heller ingen aning om vad vi gått igenom innan för att få vårt plus, vår resa kunde ha innehållit mängder av missfall och komplikationer eller vi kanske bara är känsligare människor så vi upplevt smärtan värre..
Men jag blev lite ställd då jag tänkte att då vi nästan gått igenom samma sak kanske vi har mer gemensamt och kan glädjas lite extra åt varandras graviditeter i och med att vi vet hur svårt det varit att nå just dit...

Och de sår man har måste man ju hitta ett sätt att läka och då blir det ju jätte tråkigt när någon kommer och minsann vill visa att mina sår är större, jag tycker att både du och jag har rätt till våra sår och att vi inte ska försöka förminska dem För att andra har haft det svårare, det finns alltid folk som haft det värre men det betyder inte att de sår vi fått och den smärta vi känt inte känns lika mycket...

Vad glad jag är att även ni lyckats <3

Missarna är min stora kärlek <3

Kram
Fru S

2:a kommentar, skriven , av Barnlängtan:

Jag tyckte att hennes kommentar lät lite hård, men hon kom väl på sig själv. Kan ju hända alla att man säger något som inte kom ut så bra. Ofrivillig barnlöshet har väl inget att göra med om man får behandling eller inte, det är väl om man försöker få barn i mer än ett år utan att lyckas? Själv är jag väldigt tacksam över att vi blev gravida på första IVF-försöket, även om det enklaste såklart hade varit att slippa det helt. Men jag är tacksam för den möjligheten, annars hade vi kanske fortfarande varit ogravida.

Svar: Jag tror kanske bara man är ovan, jag är så van att via bloggen och ivf grupp på fb bara möta på trevliga människor med stöttande och positiva kommentarer. Där man bryr sig om alla, oavsett vart i karusellen man är.

Men jag vet att även mina "vanliga" vänner som ändå varit delaktiga i vår barnlöshet, en gång reagerade på att jag fick en kommentar av en gemensam vän till oss som just fått missfall, hon skrev att det aldrig kan vara lika jobbigt att försöka få barn och inte lyckas som att faktiskt förlora ett...
Jag blev helt ställd... Men mina andra vänner sa att man kan aldrig säga så.
För man vet inte... Det är jätte tungt att få ett missfall men det finns inget som säger att hennes smärta är större eller mer "rätt" än den känslan vi haft som barnlösa och lika åt andra hållet.

Och vi som är i det har ju kanske en "större" förståelse för andras smärta, iaf trodde jag att det gällde alla som fått kämpa så, för man vet att det inte varit lätt...
Jag är så glad för er skull att det lyckades <3

Kram
Fru S

3:e kommentar, skriven , av C:

Trist kommentar. Man kan ju aldrig jämföra sina sorger tycker jag. Tycker det viktigaste är att man stöttar varandra och delat erfarenheter inte att man trycker ned någon :/ Spännande annars med FUB, vi ska på den första träffen på tisdag :)
Kramar

Svar: Det tycker jag med! Och trodde det skulle vara så, att jag liksom visste lite vad hon gått igenom trotts att vi inte behövde göra någon ivf så vet jag ju hur allt går till innan, vi har ju också väntat och längtat och gjort undersökningar, lämnat prover och gjort spolningar och ul efter ul... Mens efter mens...

Var spännande med FUB men vi var för stor grupp för att hinna med allt och jag hade hoppats på med prat, men det Hanna inte och folk vågade nog inte, och så kände jag mig lite naken som ensam eftersom J inte var med... Men nästa vecka så ;)

Åh så spännande, kan va kul och få lösa om vad ni pratat om och se om det är samma ;)
Ska skriva ner mer om vad vi pratade om någon dag men var lite ställd igår när jag kom hem!

Kram fina du! <3
Fru S

4:e kommentar, skriven , av L:

Detta inlägg är inte menat som något elakt vill förtydliga de, tar bara upp det till diskussion. Varför ska msn tänka på syskon när man inte ens fått sitt första? Varför inte vara tacksam för 1 barn om de nu bara blir 1. Tänk på alla dom som ivf inte funkar på och blir för gamla för adoption!!
Mycke vill ha mer?
Självklart får man planera och önska men vet en kvinna som hade två barn och ville sedan ha barn igen med en annan man och det gick inte, då beskrev hon det som lika smärtsamt som andra barnlösa. Det är personligen vrickat tycker jag.

Jag tycker verkligen att du inte borde känna dig som mitt emellan du har erfarit samma långsamma år då det inte tar sig. Jag önskar er all lycka:)

Svar: Ne precis det var lite så jag kände också... Att endel ville planera in hur många månader m.m
Medans vi inte ens vet om det funkar en gång till... Jag tycker att msn självklart kan prata om utfiskning man ev vill ha fler, en önskan och för att kolla av hur partnern tänker och så... Men jag fick lite så dör ont i magen av att många tog det lättvindigt att bara skaffa sig en till...


Vi har ju haft en del tid på oss att prata om barn och vart vi står (jag och mannen) och hur vi vill ha det i de bästa av världar, men efter den långa väntan och längtan som vi gick igenom för att komma hit så är vi väl medvetna om att det kanske inte blir fler, för även om det gick av oss själva denna gång så kanske det inte fungerar igen... Oavsett ivf eller ej...

Jag är världens lyckligaste över att vi lyckats med att bli gravida och det tog fram till nästan v30 innan jag ens kunde säga till mannen "när vårt barn ..." Innan sa jag "om vi får barn..." Trotts att jag var gravid.

Men med tanke på att det tog sådan tid som det tog och att det knappt gick så har vi ändå pratat om det, då vi innan vi började våra försök alltid pratat om att vi vill ha två barn, och har nu kommit överens om att jag inte ska börja med några preventivmedel (finns ju kondom) utan blir det ett syskon så blir det, annars får vi ta tag i det senare, men jag vill absolut inte blanda in hämmande hormoner som kan minska chanserna igen, så prata om det måste vi ju då det kan hända och kanske snabbare än vad i tänkt från början och vi måste veta vart vi står om det händer...


Men tyvärr kan jag inte tänka så att jag bara ska vara tacksam över att jag iaf lyckats få ett (har ju iofs inte hänt än, så än kan allt hända) för att andra har det värre. Visst tror jag kanske inte att jag kommer känna mig lika barnlös som innan vi blev gravida om vi inte lyckas igen utan jag kommer vara världens lyckligaste över att vi iaf har en, men inte pga att andra har det värre.

Jag kan bara leva och bearbeta och sörja det jag/vi inte kan få och det vi går igenom.
Sen kan jag känna med folk som har det värre... Och tycka att livet är sjukt orättvist...

Kram
Fru S

Kommentera inlägget här :