V 32 (31+4)
I dag var det dags för föräldrabutbildning.
Vi bar en jätte stor grupp och av 10 par var jag ensam om att gå själv, J är ju nere i Skåne denna vecka men han ska försöka vara med nästa vecka :)
Vi var alltså 19 st och det blev inte mycket diskuterat då ingen riktigt vågade, tror jag... Jag är annars inte sen att dra igång det hela, men avvaktade...
Vi hade iaf en presentation, där alla talade om vem de var, intressen, bf datum och så. Jag talade om att vi varit ofrivilligt barnlösa men att vi månaden innan ivf start fick spontan plus och att vi nu är beräknade till 1/1, att vi bor i hus, vi renoverar och har fullt upp med det, att J jobbar som utesäljare och denna vecka var i Skåne...
Det var ett par till som var ofrivilligt barnlösa och för de hade det tagit sig på 3.e återföringen och så var de ett par som också bor i hus i vårt område och också renoverar hela huset och är beräknade samma dag som vi ;)
Efteråt tänkte jag prata lite med den här tjejen som gjort ivf... Gratulerade till att det äntligen tagit sig och frpgade om de gått på samma fertilitetsenhet som vi...
Fick som första svar
"Inte för att vara sån, men vad glad att du slapp gå igenom en ivf, jag tror inte man förstår hur det är"
Det lät lite hårt, och det är svårt att få ner känslan i det i text... När jag skriver det funderar jag på om jag tolkade tonläget fel?
Men jag fick känslan av att hon var irriterad över att jag inte var riktigt "ofrivilligt barnlös" då vi lyckats av oss själva och inte gått igenom någon behandling...
Men sen kom hon nog på sig och försökte släta över lite....
Det är lite jobbigt att vara mitt emellan...
Jag är super glad över att vi lyckades av oss själva precis innan, det kan ju vara så att det öppnar dörrar och gör det lättare för syskon m.m men behöver inte vara så...
Men vi har ju ändå gått igenom allt fram till ivf:en, alla undersökningar, alla egna försök, alla 27 mens-månader, känslan finns ju ändå där... Vi har ju också längtat väntat och försökt allt vi kunnat i 2 1/2 år...
Men det känns som om vi inte riktigt får tillhör ofrivilligt barnlösa och inte heller "vanliga" gravida... Vi är någonstans emellan...
Till något annat... Men lite samma ämne...
Är med i några gravid grupper på fb (har nämnt det tidigare) och i någon av grupperna kom det upp en uppdateringen igår
Där någon frågade om de var helt knäppa dom redan börjat prata om syskon... Och det var ju många som redan gjort, och vi som är i barnlöshetskarusellen, vet väl om det lite extra... Ju fler år som går och när det inte fungerar att ens bli ett barn, då blir man ju super stressad om man tänkt sig en eller kanske två till... Just då känns det ju som att man aldrig någonsin ens kan få ett barn...
Iaf det slår mig hur "vanliga" människor tar allt för givet.. Många har ex skrivet exakt hur de tänkt med år emellan och hur många de vill ha... Varför just den åldersskillnaden m.m
Och där, slår det över lite för mig...
För även om vi nu klarade detta utan hjälp så finns det ju inget som säger att det funkar igen, eller att vi kan planera in när vi vill ha nästa... Då får jag lite barnlöshets ångest, ni vet, lita samma känsla som när man försökte och dog gravida på stan och det högg i magen, eller träffade folk som beskrev son fertilitet som att det räckte med att de tittade på killens kalsonger.
Vi har också haft en tanke på hur många barn vi vill ha, med vilken åldersskillnad och så... Men man blir ju så medveten om att det kanske inte går eller blir som man tänkt sig...
Jaja... Nu ska jag för andra natten ivras krypa ner i en tom säng och sova själv...
Natti natt
/S
Fick iaf ett super sms av maken
Vad tråkigt med en sån inställning från andra barnlösa som lyckats. Vi har en liknande historia bakom oss. Vi lyckades på sista försöket med Pergotime innan IVF. Ägget som blev vår bebis växte väldigt sakta och släppte rätt sent så vi var inställda på mens och IVF-start i och med det men fick ett plus istället. Jag är otroligt glad att vi slapp IVF denna gången men inget säger att OM vi ger oss in i karusellen igen att det ska lyckas. Jag får inte ta Pergotime igen då jag fick såna biverkningar så det är möjligt att det i så fall blir IVF ändå.
Jag har ju lite ödmjuk syn på det där tycker jag själv. Jag förstår ju att mina sår kanske inte riktigt kan jämföras med någon som kämpat längre än mig. Kanske har flera misslyckade IVF-försök bakom sig och missfall på det, men det betyder inte att jag är helt utan sår eller att de såren inte gör ont.
Mysigt du ser ut att ha haft det med katterna :)
Kramar!