vntanlngtan.blogg.se

Att hon sover i egen säng och i nestet och inte måste bli buren hela tiden. 

Det sticker också i ögonen att jag inte tycker min förlossning var hemsk, att jag faktiskt gillade den och tyckte det var den häftigaste upplevelsen i mitt liv. 

Visst gjorde det ont men överlag är det inte smärtan jag kommer ihåg. 

Jag får också kommentarer som i text är snälla men med en underton av avundsjuka över att 13 kg av de 15 jag gått upp var bort dag tre efter förlossningen och på dessa tre veckor är jag nere på -5 kg från inskrivning.

Jag förstår att för de som har haft det jobbigt, med kolik och skrik och onda magar, vakna nätter och otröstliga bebisar. Så har det varit super jobbigt och man mår kanske dåligt över att man inte bara kan vara så så där lycklig som många säger att de är. Och då gör det ont när någon fått det "lätt" och man själv inte kände sån lycka eller att man var helt slut hela tiden av oro och sömnbrist. Och jag förstår det.

Men det är tråkigt och ledsamt att vänner och familj inte kan glädjas riktigt med oss utan att tilläts något spydigt om att vi har det för lätt och minsann kommer få bår beskärda del.

Men, det har varit en inställning för oss också och allt har inte varit super lätt, jag kommer inte klaga eller så då det vi varit med om med Freya inte är i närheten av det mina vänner tex gått igenom första veckorna. 

Men, alla vet inte men många vet... 

Vi kämpade 2.5 år på att ens få hoppas på att hon kunde bli vår verklighet, jag har varit deprimerad, gått upp 20 kg på två år, och vi har gått igenom en utredning och en massa utlämnande gynundersökningar, i v 14 fick jag en rejäl blödning och sjukvården tog det inte på allvar utan jag fick blöda i tre dagar innan de konstaterade via vul att det ev bara var sköra skemhinnor, i v 15 började jag ramla omkull om jag gick längre än 1 km eller stod/gick mer än 20-30 min. 

Min bror fick bo här från och till fram till v 30 och har flera ggr fått hjälpa mig upp när jag legat gråtandes på golvet för att en nerv i ryggen gjorde att höger sida domnade bort, det tillsammans med foglossning från helvetet, så om jag inte ramlade kunde jag iaf inte röra mig, knappt vända mig i soffan om jag gått eller stått längre stunder, sen v 22 har jag varit hos sjukgymnast 2 ggr i veckan och från v22-30 gick jag med kryckor överallt, till och med hemma, inne ibland. Från v30 hade jag dem bara när jag skulle gå/stå längre än 30 min, pga restlesslegs, behövde få igång lite av cirkulationen för att underlätta symtomen och för att förbättra chanserna till att "orka" en vanlig förlossning,  även haft läkarbesök inbokat var 4.e vecka sen v 22 pga att när man blir långtidssjukskriven var de oroliga att jag skulle bli deprimerad och inte klara en vanlig förlossning. 

Så vår väg har inte varit enkel den heller. 

Vi har väntar och längtat så på att få bli föräldrar på att få vara där vi är idag, fram till v 30 sa jag fortfarande till maken när jag pratade om vår framtid "Om vi får barn" jag vågade inte ens då fast jag var gravid, säga "När vi får barn..."

Vi var inställda på att vi skulle få en hemsk graviditet och att mitt humör skulle vara det värsta, att det skulle tära på oss, och visst låter graviditeten hemsk när man spaltar upp det så här, men jag/vi accepterade det som blev och gjorde det bästa och det hjälpte mig ur det jobbiga jag varit i pga barnlösheten, att vara sjukskriven pga sv ryggen och bara få leva genom min graviditet och vara bara i den, gjorde susen och tog mig ur min depression. 

Vi hade också räknat med att förlossningen skulle vara hemsk, att det skulle vara det värsta någonsin och att allt kan hända, till och med olyckliga saker. 

Vi hade räknat med en bebis som skriker non-stopp och aldrig sover, att detta första år ska tära oss och pröva oss i mycket. 

Vi hade förberett oss, så gott vi kunde med att prata igenom förlossningen om och om och om igen innan. Inte för att planera utan för att förbereda oss på allt vi kunde komma på, hur vi trodde vi skulle reagera, hur vi trodde den andra skulle reagera, olika scenarion m.m

Vi gjorde det vi kunde för att förbereda oss, jag har läst säkert 100 förlossningsberättelser och följer säkert 40 bloggar där bloggerskorna fått barn någon gång eller senaste 3 åren, läst och tagit åt mig av vad som varit jobbigt den första tiden, svullnade mellan benen, stygn, ev snitt, gravid kilon, att kroppen aldrig blir den samma, såriga bröstvårtor, smärtan när mjölken rinner till, baby-blues, gravid depression, kolik, onda magar, ingen sömn. 

Jag har läst om allt och var super inställd på att allt skulle hända, kunde hända men bestämde att oavsett så är det värt det!

Och, visst hon är exemplarisk nu som sover om nätterna och äter ordentligt och inte skriker mycket.

Men, Hon är bara tre veckor.

Och hon hinner hamna i 1 miljon olika faser och det kommer bli jobbigt, jag är inte ett dugg orolig. 

Men är det så fel att vi bara kan få njuta och vara lyckliga nu? 

Hon är här och hon är frisk. 

Och vi har suktat efter detta i över 3 år, jag har drömt om detta sen barnsben. 

Hon är min dröm som blivit sann och jag tackar livet som gett henne till oss och gjort det möjligt att få vara föräldrar till detta mirakel.